I och med att realiakraven på läskvalitet successivt ökat sedan mitten på 70-talet, både i skolan och i samhället utanför skolan, har elever som visar upp en långsam eller avstannad läsutveckling kommit allt mer i fokus. Vi menar att huvudproblemet är de växande kraven, vilket i sin tur ställer krav på en förbättrad och effektivare läspedagogik.

Trots att den grekiska termen Dyslexi ”endast betyder svårigheter att ta till sig text”, dvs enbart beskriver ett tillstånd, används den som förklaring.

Detta skapar stor förvirring i debatten och i arbetet med att se till att de elever det handlar om får hjälp att komma tillrätta med sina problem. Allt för många tecken tyder på att begreppet dyslexi skapar problem/ställer till det för många elever. Detta på samma sätt som ämnet SVA har visat sig fungera segregerande.

Det primära är att se till att alla barn får sina, enligt FN:s definierade, mänskliga rättigheter att bli läsande och skrivande uppfyllda. Det är idag vad den svenska Läroplanen Lpo 94 kräver av skolan, dvs att se till att eleverna lär sig att läsa och skriva. Ett av de första stegen blir då kanske att granska den teoribildning och människosyn som bygger på grundantagande om att det inte skulle gå.

Här har vi en del texter och länkar till texter som problematiserar detta.